sextonde oktober

I helgen har vi varit på besök i storstaden Stockholm. André har gått en förberedande kurs till sin PT (personlig tränare)-utbildning som han påbörjar om två veckor. Jag och Gabriel har mest myst och kämpat mot hans tänder. Jo, nu är tänderna verkligen på gång, kan checka av många symptomer som Gabriel har haft den senaste veckan och framför allt i helgen. Men vi har klarat det, nu väntar vi bara på att den ska komma upp på riktigt! Vi bodde på hotell, Elite Palace Hotel i Vasastan. Det var riktigt härligt - speciellt hotell frukosten som var helt suverän.

Under lördagen så träffade vi Anna som kom upp till Stockholm och hängde mig och Gabbe hela dagen, åt och fikade gott, och strosade runt på Stockholms gator med inslag av lite shopping.

Det som var mest roligt var nog att Gabbe inte alls ville bli ammad under dagen vi vandrade på stan, utan hellre åt av barnmaten. Ett tydligt tecken på att amningen kommer bli mindre och mindre framöver. Kändes lite konstigt, men samtidigt väldigt roligt. Min lille kille börjar bli stor. 6 månader om 9 dagar. Vart tog det här halvåret vägen?!

Nu måste jag runda av för nu hör jag att den lille mannen börjar vakna. Ciao!

sjätte oktober

Idag har jag namnsdag, inget vi firar och knappt så jag själv kommer ihåg det! Men idag blev jag påmind.

Idag har vi, lilla familjen, varit på 80årskalas. Min farmor fyllde 80 så det var god mat och tårta som det bjöds på. Vi blev dessvärre inte så långvariga då den lille killen i vår familj blev supertrött och inte kunde slå sig till ro där, så vi åkte hemåt och då somna han bums direkt i bilen. På eftermiddagen så kom Anna och Erica hit, supermysigt! Var över ett år sedan jag träffade Erica så det fanns lite att ta igen, så det var verkligen kul att träffas.

Imorgon ska jag och Gabriel åka och kolla på Johanna och hennes familjs nya hus. Ska bli spännande. Det längtar jag till, däremot kommer jag säkert vimla bort mig påvägen dit, men får ta och koppla in gps:en i bilen så kanske det går vägen.

tjugosjätte september

Jag måste säga att det känns lite konstigt när farmor ringer och säger att jag borde kolla på 'Uppdrag granskning' för att det handlar om förlossningssmärtor och vilken hjälp man kan få om man spricker. Tack men nej tack!

tjugotredje september

Idag fyller vår äldsta gudson 2 år. Andre blir halvvägs till 50 om en månad och om en månad så blir Gabbe 6 månader. Vart tar tiden vägen? Tiden går alldeles för fort. På tal om att tiden bara försvinner så har det vart väldigt dåligt med bloggande på sistone, men dagarna bara rinner iväg och när kvällens mörker lägger sig så somnar även jag ganska fort. Men jag ska f-ö-r-s-ö-k-a bättra mig liiiite iallafall.

Idag har vi varit hemma hos min familj en sväng, bakade ett helt gäng med muffins så nu är frysen full igen, både här hemma och hos mina föräldrar. Igår kväll hade vi en supermysig kväll här hemma, åt pasta med räkor och musslor och sedan kollade vi på film 'En oväntad vänskap', väldigt bra film så helt klart värd att se.

Nu ska jag försöka  röja undan lite här hemma, Gabbe har redan somnat i soffan så jag ska börja med att gå upp och bädda rent i hans säng. Trevlig kväll allesammans!

femte september

http://www.1177.se/Vastmanland/Tema/Cancer/Att-vara-den-som-star-bredvid/Nar-nagon-nara-far-cancer/Reportage-Nar-en-foralder-far-cancer/

Jessica berättade inte för någon i onödan

Trots att Jessicas skolarbete påverkades av hennes pappas cancer berättade hon ingenting för lärarna. Ibland blev hon sen till skolan eftersom hon hjälpte sin pappa, men hon drog hellre en lögn än att förklara varför. 
Jessica hade varit på en klassresa i Spanien. Uppfylld av resan möttes hon av allvarliga miner vid hemkomsten. Hennes pappa hade fått beskedet att han hade cancer i matstrupen och magsäcken. Hennes första tanke var att han skulle dö.
– Min uppfattning var att cancer var något som få överlevde. Framför allt var jag rädd att de hade upptäckt pappas cancer för sent, berättar Jessica vars farfar avled i cancer av just den anledningen.
Familjemedlemmarna handskades väldigt olika med sin oro. Jessicas mamma och storasyster ville prata och gråta för att bearbeta oron.
– Jag reagerade helt tvärtom. Jag ville helst tänka på cancern så lite som möjligt. Jag antar att det var ett sätt att förneka det.

Spänningar i familjen

Jessica och hennes mamma hade plötsligt konflikter om det mesta, stort och smått.
– Det var så underligt. Vi hade nästan aldrig bråkat tidigare, säger Jessica.
Grälen handlade till stor del om deras olika sätt att hantera sjukdomen.
– Mamma frågade ”Känner du ingenting alls för att pappa är sjuk”. Hon ville ruska om mig för att jag skulle visa mer känslor. Jag blev ledsen över att hon ens tvivlade på det.
Jessica berättar att hennes mamma ibland låste in sig i sovrummet och talade i telefon med väninnor.
– Hon beklagade sig och grät. Det var inte så kul att sitta utanför och lyssna på. Det kändes tråkigt att hon inte pratade med mig istället.
Det tog två veckor innan Jessica berättade för någon utomstående att hennes pappa var sjuk.
– När jag berättade det kändes det som om det var något jag hittat på. Det var så overkligt. Jag kände ingenting, säger Jessica.

Ville vara stark inför pappan

Jessica har alltid stått sin pappa nära. När det var fotbollsträning eller match var det han som skjutsade och hämtade. De har en ordlös förståelse. Jessica tror den hör ihop med att de är ganska lika.
– Jag skulle aldrig klara att förlora pappa. Det var nog därför jag inte ville prata om det. Pappa är inte heller så bra på att visa känslor, men om jag är ledsen går jag gärna in och gråter i hans famn. Vi behöver inte prata så mycket, säger Jessica.
När Jessicas pappa blev sjuk förlorade hon sin plats för tröst just som hon behövde den som mest.
– Under sjukdomsperioden försökte jag alltid visa mig stark inför pappa. Jag grät aldrig inför pappa, men då vi kom ut ur hans rum på sjukhuset och fram till hissarna kom tårarna.
Jessica hade bokat en resa till Turkiet tillsammans med sina tjejkompisar långt innan hennes pappa blev sjuk. De skulle resa ett par dagar efter att han skulle genomgå en stor operation.
– Mamma ville att jag skulle avboka resan. Hon tyckte att jag borde vara hemma och stödja familjen. Hon tjatade en massa, men jag ville verkligen åka.

Oroligt att vara bortrest

Jessicas pappa var pigg då hon reste, men det kändes ändå svårt att skiljas.
– När det var dags att säga adjö rann en tår utefter pappas kind. Det är enda gången jag sett pappa gråta. Kanske mådde han inte så bra i alla fall, säger Jessica.
Några dagar efter Jessica hade åkt försämrades hennes pappas tillstånd. Det var osäkert om han skulle överleva. Läkaren uppmanade familjen att ta kontakt med Jessica.
– Vi låg och sov när min faster ringde. Jag förstod att det var illa eftersom de ens övervägde att ringa. Det var väldigt jobbigt. Jag grät, säger hon och tycker att det var tur att bara två dagar återstod av resan.

Sa inget till lärarna

Pappans tillstånd stabiliserades efter ett par veckor, men han fick flera komplikationer och blev kvar över sex månader på sjukhuset. Väl hemma igen behövde han mycket hjälp. Han kunde inte äta på vanligt sätt utan måste få sondmatning, det vill säga få näring via en slang.
– Innan jag gick till skolan brukade jag sondmata honom. Det tog tid och ibland blev jag sen till skolan, men det är inte direkt något man berättar inför hela klassen.
Jessica har alltid gjort bra ifrån sig i skolan. När pappan var sjuk sjönk hennes resultat. Ändå berättade hon ingenting för sina lärare.
– Det kändes som en dålig ursäkt. Ingen av lärarna frågade heller varför det gick sämre för mig, men det var okej för jag ville ändå inte tala om det, säger Jessica.
Men så var det dags för nationella prov i svenska.
– Jag satt med provet framför mig, men jag kunde bara inte få ur mig någonting. Då blev jag till slut tvungen att berätta.

Ville ogärna lämna pappa ensam

Eftersom Jessicas mamma jobbar oregelbundna tider var Jessica ofta hemma ensam med sin pappa. Jessica oroade sig när hon gick ifrån honom. En gång ropade hon hej då till sin pappa från nedervåningen. När han inte svarade antog hon att han somnat framför teven. Jessica hade inte varit borta länge när hon fick ett sms från sin granne.
­– En ambulans stod utanför vår dörr. Då fick jag panik.
Hennes pappa hade fått en kraftig blödning. Jessica kände sig ansvarig för det som hänt eftersom hon inte gått upp och kontrollerat varför han inte svarat då hon gick ut.
– Efter det ville jag ogärna gå ifrån honom på kvällarna, utan sa ofta nej till kompisarna eller såg åtminstone till att pappa och jag åt tillsammans innan jag gick.

Svårt att förstå varandras olikheter

Jessica har inte behövt eller velat ha någon utomstående att tala med kring sin pappas sjukdom. Ibland har hon berättat för någon av sina kompisar när något har varit jobbigt.
– Men ingen av mina vänner har varit i samma situation. De har aldrig riskerat att förlora en förälder. Hade de haft liknande upplevelser kanske jag hade kunnat öppna mig mer.
Jessica har hela tiden haft sin mamma och syster att tala med, men ändå känt sig väldigt ensam.
– Vi har ju gått igenom det här tillsammans, men eftersom vi har så olika sätt att hantera det har det inte alltid varit lätt att trösta varandra.
Idag, två år efter cancerbeskedet, är Jessicas pappa bättre. Behandlingen har haft effekt. Cancern verkar vara borta, men oron att den ska komma tillbaka finns alltid där. Dagarna före en kontroll behärskar rädslan familjen.
­­– Pappa är frisk, men det kommer att dröja ett bra tag innan jag slutar hålla ett vakande öga på honom.

andra september

Igår var det Gabriels stora dag. Han döptes i Lundby kyrka, samma kyrka som jag döptes i och dessutom i samma klänning som både jag och pappa hade vid våra dop. Det var en helt fantastisk ceremoni med vår släkt och närmaste vänner. Efteråt bjöd vi på fika hemma hos mina föräldrar och Gabbe fick jätte många fina presenter! Stort tack till alla ni som var med och gjorde denna dagen helt oförglömlig för oss! <3 p="p">



tjugonionde augusti

Vi är idag stolta och lyckliga föräldrar till världens finaste lille kille och för exakt ett år sedan så fick vi reda på att det var en liten bebis som låg och grodde i min mage - alltså ett plus på graviditetstestet för exakt ett år sedan. Tänk vad man kan skapa genom att bara ha det lite kul ;-)

tjugosjunde augusti

Idag var vi på BVC - det är en liten pojke vi har. 4 månader - 60 cm lång & 5550g tung. Dock var nog jag mer orolig än sköterskan var, men det blev ett återbesök om två veckor för att hålla lite extra koll. En annan stor händelse idag var att Gabbe fick smaka lite mangopure, han verkade tycka det var helt okej.

Tyvärr har vi haft en väldigt grinig bebis ikväll... En riktig mamma-pojke är han. Inget annat duger än mamma. Ett exempel; Idag låg jag, Andre och Gabbe i sängen, Gabbe låg och "pratade" med mig och var glad, sen vände han sig mot André och då började han gråta nästan på en gång. Som sagt en grinig kille; så jag gick och la mig vid 21 med honom och nu ligger han här bredvid mig i sängen och sover så sött. Ska strax flytta över honom i sin säng.

Häromdagen så vände sig han för första gången från rygg till mage, så nu gör han det även när han sover - något jag inte gillar, eftersom små bebisar inte ska sova på mage.. Men inget som kan stoppa honom!

Jag fick iallafall bakat lite muffins ikväll - supergoda blev dom. Godnatt!

tjugosjätte augusti

Mitt mammahjärta är lite oroligt - imorgon är det dags för BVC besök och jag tror min lille pojke inte riktigt hänger med i viktkurvan. Men ska bli skönt att få komma dit och prata med dem och få lite tips och råd, ändå det dem är till för. Sen så ska Gabbe få premiäräta lite gröt imorgon hade vi tänkt, ska bli spännande och se vad han säger om det.

Nu har vi precis kollat på film 'Friends with kids', perfekt komedi och se en slapp söndagkväll. Gabbe somnade så fint i min famn under filmen så det var extra mysigt. Idag har vi fixat lite här hemma, städat och jag har röjt i förrådet under trappen. Vi passade också på att ordna lite i trädgården, rensade ogräs och ändrade om lite i rabatten. Gabbe sov så fint i bilbarnstolen under tiden så då passade vi på att göra lite nytta tillsammans. Nu ska det hängas lite tvätt, sen ska jag sova innan jag somnar sittande här i soffan.

tjugofemte augusti

Vart tar tiden vägen? Idag blir vår lille prins 4 månader gammal. Det känns som det var igår vi låg på BB och var spända och nervösa över hur vi skulle klara livet med den lille krabaten. Men nu har jag glömt hur livet var innan han kom! Jag önskar att alla, som vill ha, får barn! Det är något helt fantastiskt man får uppleva och dela. Mammas lille prins; grabben jag älskar mer än allt annat & är den vackraste som finns på denna jord.

tjugoandra augusti

Idag har vi haft fullt upp; lunch & shopping på erikslund. Därefter möte med prästen inför dopet, kommer bli kanon! Väldigt nöjd med prästen så det var en lättnad att allt kändes bra. Sen åkte vi hem till min familj och tog det lugnt. När vår lilla familj kom hem till huset så käkade vi, sen somnade Gabbe ganska fort, så nu på kvällen har jag hunnit göra lite saker, bland annat valt ut bilder jag ska framkalla, satt upp nya gardiner, satt in kort i ramar och små pysslat och plockat. Skönt att hinna få lite gjort och plocka undan sånt som legat lite för länge, snart tillbaka på banan igen.

Imorgon är det dags för baby-sim. Lite små nervös, men det är väl mamma-nerver, men det ska bli jätte spännande & kul! Skönt att André kan följa med första gången, kan han få lite av mina nerver ;-)